_________________________________________________________

21 februari: Kap 43: I hate ice

Har typ bytat namn på Heddas syster, kommer inte ihåg hennes förra namn ;/

-------------------------------------------------------

Heddas perspektiv:

Jag reste mig motvilligt upp ur sängen. Det gjorde ont i huvudet. Jag satte mig i sängen igen. Amanda kom in i mitt rum och tittade med irriterad min på mig.
- Upp och hoppa! 
- Jag kommer, jag kommer, sa jag och reste mig upp igen, jag gick mot garderoben men stängde den snabbt igen, jag tog samma kläder jag haft dagen före, de var inte smutsiga efter en dag.

   

 Amanda hade gått sin väg och jag pustade ut. Bra, jag slapp henne. Hon hade varit rätt så jobbig sedan Justin åkt iväg på sin första turne. Det hade varit en jobbig tid för mig och hon plågade mig bara ennu mer med att inflikna sina små ' Hur mår Justin då? ' ' Hur mår din pojkvän idag då? ' och lägga till ett elakt litet skratt. Jag hade försökt ignorerat det, men det funkade ibland inte. 
Jag slapp de iallafall ibland, mest när mamma var hemma. Påtal om henne, visste de att jag skolkat? Jag tog motvilligt ut nya underkläder ur garderoben och satte på mig allt. När jag var klar satte jag på mig lite deo och sprayade parfym på handlederna och halsen. Jag kollade mig i speglen och tittade på ansiktet. Jag såg hemsk ut. Jag tog ett sjupt andetag och gick ut ur dörren och vidare i koridoren, mot toaletten. Jag klev in där och precis när jag kom in var Amanda påväg ut. 
- Hur går de med Justin? frågade hon och skrattade till. Jag svarade inte. Fortsatte bara gå in i badrummet. Amanda skrattade en gång innan hon gick ut och lämnade mig ifred. Äntligen! Jag tvättade först av ansiktet och satte sedan på lite maskara. Jag tog min maskara från den lilla burken och la den i fickan. Den kunde jag behöva senare. Det oroade mig lite att min maskara inte var vattentät. Men vad skulle jag göra? Jag gick ut från badrummet och gick vidare i koridoren fram till trappan ner till förstavåningen. 
- Hedda? frågade mamma. 
- Ja? frågade jag tillbaka när jag var på sista trappsteget. 
- Vi behöver prata, sa hon kallt och tittade ennu kallare, om det var möjligt, på mig. Jag försökte se oberörd ut och gick diskret fram till bordet. Jag drog ut stolen och satte mig ner på skinstolen. 
- Vad? frågade jag kallt och hon tittade på mig igen. 
- Du skolkade igår, varför? Hon tittade underlugg på mig och jag kollade mot henne. Hon var lång, nästan lika lång som mig. Nästan. Jag var cirka 1 centimeter längre än henne. Hennes hår såg svart ut men var egentligen mörk, mörk brun. Hon liknade mig, fast alla sa att jag liknade henne, och de hade rätt, men jag vågade inte erkänna det för henne. Jag hade aldrig eftersträvat att likna henne. Men det gjorde inget. Hon hade ett litet ansikte och nästan svarta ögon. Hon såg ut att vara i cirka 40 års åldern, och det var hon. Pappa också. Mamma färgade håret. Det hade jag också gjort men inte så många gånger. Mitt hår hade en naturlig brun nyans. Jag gillade min hårfärg. 
Jag ville inte svara på hennes fråga. Jag visste inte vad jag skulle säga. 
- Varför skolkade du? frågade hon kallt igen och jag suckade och bestämde mig för att säga sanningen. 
- Jag... började jag, Amanda hade kommit in i rummet för att lyssna på oss när vi pratade. Jag visste att hon ville veta. 
- Jag saknar honom, sa jag och suckade. Mamma nickade kallt och tittade inte alltför surt på mig. 
- Det förstår jag, men du kan inte bete dig så för det? Du kan inte skolka? Okej? 
- Jag vet mamma! sa jag, Men asså, det går inte att förklara, han var liksom mitt allt? Och jag saknar honom så att det gör ont! Fattar du? Det värker liksom innuti mig. Det har inte gjort det så länge, men det har alltid varit där och varnat mig, typ ' Jag kommer när jag vill ', sa jag och gjorde kaninöron när jag utalade det.  
- Så mamma, jag tror inte du förstår, för du har aldrig saknat någon så! Jag skulle göra allt! Allt! För att han skulle komma, jag hoppas ju att han fortfaranade älskar mig, sa jag och avslutade meningen. Tårar hade bildats i mina ögon, jag blinkade och de försvann. Mamma titta sorgset på mig och öppnade sin famn. Jag tog ett steg mot henne och tog imot hennes omfamning. Hon kramade mig hårt. Jag trodde inte hon förstog, men det gjorde hon. 

Jag klev in i skolan, bussen hade inte kommit än och där i satt Sara. Mamma hade sjutsat mig och Amanda till skolan. Det var jag glad för i två sekunder, innan jag fattade att killarna hade mer tid att reta mig då. Och de tog tillfället till akt. 
- Hedda? Hur går det? Med killen? Det hade spridit sig, som en löpeld. Jag vände mig automatiskt mot killarna. Kevin. Jag vände bort blicken och fortsatte gå. 
Isbollen träffade mig som en pil i ögonen. Jag skrek till och tog handerna för huvudet för att skydda dem. Jag föll ner på knä och kände snön genom byxorna, det blev kallt. Någon kom fram och la handen på min rygg. Jag ryckte till. 
- Vad hände? frågade rösten. Jag kunde inte känna igen rösten, jag visste att de var någon lärare, men inte vem. Jag ryckte på axlarna. 
- Ska vi ringa ambulans? Jag försökte skaka på huvudet. 
- Jo, det ska vi. Personen reste sig upp och tog tag i min arm, jag reste mig sakta upp, fortfarande med händerna för ansiktet. Det sved i ögonen. Jag blinkade och det sved ennu mer. Personen som hjälpt mig tog tag i mina händer och förde de bort från mitt ansikte. Det var min engelska lärare. Han hette Mats och var en av de snällaste personerna på skolan. 
- Blinka inte, sa han och jag blinkade automatiskt en gång innan jag kunde hålla ögonen öppna. 
- Det ser inte så farligt ut. 
- Du har inte ringt ambulans va? Han skakade på huvudet.
- Nej, det har jag inte, jag pustade ut. 
- Bra, sa jag och blinkade igen. 

------------------------------------------------

Kommer inte komma på ett tag D; Im sorry<33 Kika gärna in endå<3