HEJ HEJ! NU KOMMER KAPITLET FÖR DAGEN! 

Glad alla ♥ dag♥♥

____________________________________________________

14 februari: Kap 39: Oh no! Embarrassing!

---------------------------------------------------

Justins perspektiv: 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan. Bra? Jag ville ju inte ljuga, det hade inte varit bra på ett tag nu. Visst, jag mådde ju bra, men saknade Hedda så mycket att det gjorde ont, men jag kunde ju inte säga ett det var henne jag saknade. 
- Ganska bra, sa jag och log. 
- Du ser osäker ut? frågade interjuvaren jag inte mindes namnet på. 
- Ja, jag mår bra, men inte jätte, sa jag och tittade runt i rummet. För ett ögonblick tittade jag in i den stora filmkamran, jag vandrade med blicken över publiken innan den stannade vid interjuvaren. 
- Så.. sa han och tittade länge på mig.
- Jag saknar en viss person, sa jag och ville inte gå in mer på det, det ville därimot han. 
- Vem? frågade han snabbt.
- Det kan jag tuvärr inte säga, sa jag och log, för dennes skull. Jag skrattade till. Det gjorde alla i publiken. 
- Haha, sa interjuvaren och avslutade sedan interjuven med att säga " Hejdå, vi ses om en vecka, han vinkade mot kamran och jag gjorde likadant. När de stängt av kamrorna sa jag hejdå och gick sedan iväg mot Kenny. Han följde med mig ut och vi satte oss i bilen. Jag sa inget. 

---------------------------------------------------

Heddas perspektiv:

När han hade tittat rakt på mig, rakt in i mig, det hade varit droppen, jag började storböla, igen. Jag bara grät och grät. Något jag gjort ibland nu ett tag. Bara gråtit. Det var sorgligt alltihop, och varför svarade han inte? Han hade kanske bytt nummer. Eller inte kollat telefonen, på ett bra tag. När interjuven var klar satt jag med knäna uppe vid öronen och grät. Efter en sund tog tårarna slut och jag hämtade mig. Jag kollade i panik på klockan. 8, jag började om en kvart. Jag sprang fram och stängde av tv:n. Plockade det snabbaste jag kunde undan maten och tog snabbt på mig skorna. Jag tog i all hast på mig jackan och höll ett stadigt tag i min skolväska. När jag kom ut förvånades jag av hut ljust det var. Den vita snön hade lagt sig över landskapet och påminde mig om hur långt och kallt det skulle bli att gå till skolan. Jag gick därför in igen och ringde snabbt mamma. 
- Jag behöver skjuts, nu, sa jag kallt och hon suckade. 

Jag klämde in alla saker i skåpet och skyndade mig mot min första lektion. Susanna kollade surt på mig när jag kom inklampande in i klassrummet. Hon kollade på klockan och sen på mig igen. 
- 20 minuter sen, Hedda, har du någon förklaring. 
- Jag... ehhm... började jag.
- Nå? frågade hon, fattade hon att det blev sjukt pinsamt om hon gjorde såhär? Hon gjorde likadant om man kom 1 minut sent, underbart! Pinsamt. 
- Jag, kollade på tv och glömde klockan sa jag. 
- Det syns! skrek Jonathan och skrattade. Jag tittade undrade på honom och blev röd om ansiktet. Jag visste inte ens varför. 
- Du är svart, i hela ansiktet, sa han sedan och vände sig om och skrattade med Kevin. Jag blev ennu rödare. Jag letade efter Sara. Men hennes ljusgröna ögon syntes inte i högen av bruna och blåa. Och hennes ansikte saknades också. Var var alla när man behövde de som mest. 
- Lägg av nu Jonathan, du med Kevin, sa hon, men jag hörde knappt, jag var redan utanför dörren och påväg till mitt skåp.
Det var inte likt mig att skolka, men vad skulle man göra när man mådde piss? Jag hade inget annat val. 

____________________________________________________

trist kapitel idag D; Bildlöst D; aja, ha de bra<3 kommer nog ett imon, tror jag... Är inte säker<3